loggbokmariesoderberg

Vi, ja min man, shärtammar,från Karmarsbo och där var vi, vår familj och hans bröder med familjer, i lördags. Det var marknad eller kulturdag och järnbearbetningen var i full gång. Se om jag kan lägga med några bilder.

Det där med öppen o sårbar, kontra våga släppa kontrollen.
Har en son till, som är på 14 dagars konfirmations läger i Bergslagen men 30 andra ungdomar. Idrottar, undersöker bibeln, egna och andras funderingar, och slåss med myggen.
,i, min man barnets far, var och hälsade på i helgen.

När vi kom, kom han till parkeringen, avbröt sin fotbollsmatch och mötte oss. Så gick vi tillbaka och han fortsatte spela.
Sedan var det mest kompisarna som gällde, satt med dem vid lunchen och eftermiddagsfikat.

Å då händer det, så fort jag kommer i närhet av honom så börjar tjata. Vist är det märkligt. Vill liksom få kontakt och gör då så att han absolut inte vill komma och vara i kontakt.

Ska vara mera uppmärksam nästa gång och se vad som händer i mig. /"Tjatig" morsa.

Våga vara sårbar!
Är inte alltid så lätt, men en förutsättning för att skapa nära/kära relationer.
Sonen kom hem från konfaläger nyligen och berättar om hur han ser att andra är avstängda och inte vågar "visa sig" fast de är tillsammans en hel vecka.
Han är då för söt, vissa vågar aldrig visa vem de är och våga vara sårbara.
Men dessa unga människor, vem och när bestämde de att det inte var värt?
Ritade den där modellen med 3st cirklar i varandra, som ett ägg.
Har använt den mycket för att visa hur vi har det med våra relationer, alla behöver inte in i mittcirkeln. Det klarar ingen av oss utan att bli sårad.
Många av dem jag möter, tycker att de inte har några kompisar, och så, när man börjar titta tillsammans, så finns det 3-4st och fler verkar det som om vi inte klarar åt gången.

Ju mer du vet om dig själv och vågar "okeja" ju mindre fasad behövs. Lätt sagt men kräver en del mod.
Andra ser/vet redan mycket mer än du tror, det är bara det, att om du accepterar, det så finns det inget att skämmas för. Du vet redan, kanske inte vill ha för evigt, men vet redan.Och det mesta har alla människor mer eller mindre av.
Unika? både ja och nej.

Ex. har nyligen gjort en ny bekantskap på nätet, känns som en trevlig tjej. Och hur vet man det? Inte vet jag.
Men ju mer vi får reda på om varandra, så desto mera likheter finns det.
OCH hur kunde vi veta det innan? inte änns träffats.

Fortsätter en annan gång ska åka nu./Marie

Så nu fungeraar sidan igen, för mig oxå. Har inte kunnat komma in på blogg.se på ca 3veckor.

Imorse var det upp tidigt, vi skulle på marinens dag vid Stadsgårdskajen och träffa värnpliktig M Erlandsson. Barnens kusin, min brorson, som arbetar är kock och har fått göra militärtjänstgöring som kock i flottan.
Det fartyg, som han ryckte in på, är nu utanför Afrikas kust och jagar pirater. Men som värnpliktig får man inte följa med, tror jag, vet inte om han inte ville.
Vi har fått se, nästan, hela skeppet och det var mycket intressant, med speciell del för befälet som de meniga inte fick gå in till. Inte vi heller förstås.
Köket , där han arbetar, var stort och fint med relativt gott om plats för att vara på ett strids fartyg. De är ca 50 man på Fartyget så det är en hel del mat som ska lagas.
Fartyget hade gym och bordtennis rum, "mess" och "marka".
Det var en stolt 273 Erlandsson som visade runt 10 personer ur sin familj/släkt, var av två imponerade 15åriga kusiner.

Så Tack! 273:an/Faster Marie

Nog för att det brukar vara mycket att göra i maj, många fester och avslutningar av alla kurser. Men i år har vi konfirmationsläsning oxå, att lägga till i körschemat.
Ja, jag vet att mina 15åringar kan åka buss o tåg själ, men när ska jag då träffa dom?
För även om det är tufft att skjutsa åt alla håll så hinner vi ändå prata lite med varandra. Om man inte frågar så mycket utan ser till att det finns plats att prata, så får man ta del av sina tonåringars liv. att vara öppen för vad som händer i deras liv utan att bedöma eller ge goda råd, "bara" acceptera.

Spännande ord som för många klingar illa.
Jag tycker att det kan vara både bra och dåligt med att vara egoistisk. Om jag gör något för en medmänniska, oavsett om jag känner vederbörande eller ej, och jag blir glad av det. Så är det ju egoistiskt, mem är det då dåligt för det.

Här om dagen när vi delade ut fotbollsreklam tidningar i Rotebro.
När jag skulle lägga en tidning i en brevlåda på nedre botten, såg jag in genom köksfönstret.
Det satt en man vid köksbordet, jag tänkte, och bestämde mig för att knackar på fönstret. Då tittar den äldre mannen upp från det han gjorde, lite undrade såg han på mig.
Jag tog upp tidningen och viftade med den och log mot honom.
Han reste sig och öppnade vädringsfönstret, som hade inbrotts kedja, och frågade vad det var. Jag berättade och sträckte in tidningen genom springan på fönstret. Han blev glad ,tackade och vi utbytte några fraser om fotboll. Sedan stängde Han fönstret, och satte sig att titta i den.

Jag gjorde det för att få säga några ord och bespara honom besväret att gå ut till brevlådan från bordet i köket.
Mannen hade problem att gå, vilket jag såg på rampen utanför dörren och rullatorn bredvid bordet.
Men å andra sidan så kanske jag berövade honom glädjen, att hitta något i brevlådan nästa gång han tittar efter. Han kanske har det som sin motion att kolla av brevlåda.
Jag vet att många, både äldre och yngre, har det som dagens höjdpunkt.

Men han såg nöjd ut och jag kände mig vä till mods som besparat honom de stegen.

Det är svårare när någon ber om en tjänst som man kan göra men inte vill eller ska göra.
Exempelvis nu i dagarna, har vi alla studenter som ber sina 20åriga kamrater eller föräldrar om att köpa ut alkohol till avslutningen.
Eller, man är upptagen av en uppgift och måste förflytta sig på arbetsplatsen, någon kommer och ber om det de kommer på när de ser än. Hur ska jag komma ihåg det de säger???

En anna situation som jag tycker är svår, är när någon behöver prata om en händelse, och jag inte har tid, för jag har annat att göra. Då kommer mina borden och förvandlas gärna måsten.
Trots att jag vet att det inte blir bra, om jag gör det jag inte vill eller kan göra. Våra hjärnor kan inte förstå inte så budskapet blir det motsatta.
Så då blir jag sur, sur för att jag inte sa ifrån från början.

Ja, många gånger behöver vi öva, för att säga nej, på ett bra sätt både för oss själva och andra.

Inatt drömde jag så konstigt och läskigt.
Jag var på väg över ett stort vattendrag, med bil, på en bro.Plötsligt var det en bergodalbana med små skraltiga vagnar. Man kunde se rakt ner i vattnet och det var redan högt före turen upp mot toppen. Det gick inte att stoppa, Iväg for vi,en arbetskamrat och jag, så det var bara att härda ut. Kan hon klara det så kan jag men hur?
Jag blundade, men såg liksom ändå och klarade åkturen.

Spännande, undrar vad det är för resa uppför, som jag ska bege mig på, som är så hisnade läskig?
God natt och lycka till med drömmandet. /Marie

Under helger, som Påsken, träffar många sina nära och kära.
Där kan man få förmånen att återstifta bekantskaper, och ibland träffa nya människor. Man kan iakta eller delta, efter egen önskan, vid dessa samtal som stundom handlar om barns eskapader.

Men får alla välja?

Hur gör vi, föräldrar eller andra vuxna, när vi ska berätta om något som barnet har gjort. Oavsett om det kan uppfattas som bra eller dåligt av omgivningen.
Jag undrar om vi, så kallade vuxna, skulle uppskatta om omgivningen satt och pratade om mig, som om jag inte var där.
Hur kan det då komma sig, att det är OK när det gäller barn?

Barn som är vana vid det , att bli omtalade över huvudet, hittar olika strategier att tackla det på.
En kommer med demmeti så fort den vuxne är klar och säger: -Att så, var det faktiskt inte, jag sa faktiskt........
En annan sjunker ihop försöker vara osynlig och säger medan berättelsen är i sin linda: -men , sluta snälla....

Men inte äns då tycks den "vuxne" lägga märke till barnet. Utan pratar på, som om den inte hör, och fortsätter glatt berättandet utan att äns ge barnet en blick.
Hela händelseförloppet avslutas gärna med ett gemensamt vuxenskratt.
Antingen för att det var så "gulligt".
-ursäkta!, men för vem? För vem är det bra, och för vem är det gulligt?
Eller för att det kanske är så, att andra upplever det pinsamt och skrattar för att inte behöva minnas sin egen "bortgjordhet" som barn.

Hur gör du?
Vad känner du när andra gör så mot sina närstående barn?

Är det så här skammen blir till en boja, vi blir fega, och senare i livet inte vågar?
För tänk om vi gör bort oss.?
Barnet förstår inte ironi, eller att först få skäll för något och sedan när det berättas bli skrattad åt.
 
Så min uppmaning blir: Skratta mycket och gärna med andra människor av olika ålder och kön, OCH försök att skratta MED, inte ÅT dem.

Skulle vara så kul att få ställa i ordning en egen mottagning på Tegelvägen U-väsby, där jag nu hyr in mig i något av rummen.
Att ha eget rum, klienter hela dagarna som jag själv bokar och som är motiverade, vore en trevlig vändning i livet.
Jag trivs fantastiskt bra med arbetet på Gymnasiet, alla härliga ungdomar och mycket variation på behov av mina kunskaper.
Men ändå, så finns en längtan till en egen lokal, att utforma som jag vill, med alt vad det innebär från tavlor,möbler ljussättning, terapiformer m.m.
Å så , finns chansen, ett rum är ledigt, men hu så dyrt.
Nu funderar jag så det går runt i huvudet på hur jag ska få till det, om det går att få till./Yr Marie

Skickade bilderna till stora datorn och då funkade det ( fixade det alldeles själv, haha!)

Tänkte visa min ödla när han badar, men så fungerade det inte. fel filformat???
Det har ju funkat förut med bilder från mobilen. Undrar om det är mitt program som ställer till det. Har Linux i en liten lapptopp.
Ska se om någon av sönerna kan hjälpa mig, igen.

Om ni är allergiker, som vi, rekommenderar jag Skägg agam som husdjur. Det är en ödleart som är mycket social och snäll.
Men gör inte samma misstag som oss, utan läs på, före köp.

När vi gett bort vår katt, till bekantas bekanta pga. allergi, var vi så ledsna. Saknade verkligen ett djur att ta hand om och gulla med. Hela familjen sörjde, och för mig var det som att ge bort ett barn. (är man tokig eller?)

Sonen hittade några sorters ödlor, som folk tröttnat på, på blocket. Vi tittade tillsammans och var i djuraffär och frågade. De rekommenderade då Skägg agam pga. sin otroligt sociala förmåga.

Så hittade vi en "kille" söder om stan, med terarie och alla tillbehör. Då menar jag verkligen alla tillbehör.
För hem kom vi med ett helt ekosystem. Det var ödlan, förstås, maskar som mat och mat till maskarna. Och så vitaminpulver att strö på dem eller på grönsakerna, så ödlan inte skulle få kalk eller vitaminbrist.
Efter iordningställandet av terariet med sand, vatten skål, sollampa, värmelampor och värmematta, så  åkte min man iväg till djuraffären för att köpa syrsor och mat till dem.
Phu! Jag mins det som igår, fast det är minst tre år sedan nu.

Men söt är han./Marie

Vad är kärlek, finns det olika sorters kärlek?
Filosofer och teologer vill förklara för oss vad det är. Att det heter och är olika beroende vem den riktas till.
Kan det vara så?
Jag tänker att kärlek är att bry sig om, och att våga vara sann.
Kanske mot en annan människa, en nalle eller ett djur.
Förstå mig rätt! Att ta hand om och se till att ett djur får det den behöver, både det basala och det mer subtila. Eller att krama nallen och berätta alla "hemlisar".
Vad är det annars?

Ett djur som inte får gränser av sin matte/husse är den älskad?
Om hunden skäller i tid och otid, biter andra och kanske ägaren?
Vem är det bra för?
Eller katten som går och skriker i mars, så att hela omgivningen blir ilsken., och kanske skadar katten.

Ingen, vad jag kan se. Inte för hunden, för den är osäker när den inte har en flockledare.
Vad tycker katten om att bli avskydd, och i bästa fall få vatten över sig.
- Men katter är fria djur.
OCH! Fria att göra vad för vem?

Är gränser och begränsningar kärlek?
Ja, för mig är det ett sätt att visa kärlek.
Annars bryr man sig inte och då kan vederbörande göra vad som, utan att någon ser.
Om ingen orkar bry sig.
Hur blir det för ett flockdjur som oss människor?

Så våga visa kärlek genom att bry dig, och att vara sann. Med mycket ödmjukhet inför varandras sårbarhet./ Marie

Idag kom "filmstjärnan" på besök till mig på skolan. Det är alltid lika roligt att möta henne. Min "sötnos" ,eller ?min? men, ja ni förstår kanske.
Ska försöka förklara.
Jag vet att någon  omvårdnadsteoretiker beskriver dessa möten i sina teorier om omvårdnad. Ska se om jag hittar vad vederbörande heter. Gissar på Parse.
I mötet med en annan människa, som behöver ens hjälp, finns inte mina intressen utan mötet sker mellan oss. Varken enbart i den hjälpsökande eller i den som ska vårda.
I coaching beskriver man det som att inte tänka utan vara i nuet och ta in den andra människan. Att inte vara i huvudet med sina egna tankar. Som bara räknar ut vad du ska säga här näst. Eller vad du tycker om det du hör. Och då är du "lost " som behandlare.
Våga gå på magkänslan, vara ödmjuk men ändå klar med vad man "ser".
Övning ger färdighet, läs gärna "giraff språket" om terapeutens hållning. Sedan gäller det att våga vara sårbar själv som behandlare, för när du skyddar dig, så tänker du, och då är du "rökt".

Kärlek blir bara mera ju mer man använder den, den tar absolut inte slut. Våga pröva./ Marie