loggbokmariesoderberg

Under helger, som Påsken, träffar många sina nära och kära.
Där kan man få förmånen att återstifta bekantskaper, och ibland träffa nya människor. Man kan iakta eller delta, efter egen önskan, vid dessa samtal som stundom handlar om barns eskapader.

Men får alla välja?

Hur gör vi, föräldrar eller andra vuxna, när vi ska berätta om något som barnet har gjort. Oavsett om det kan uppfattas som bra eller dåligt av omgivningen.
Jag undrar om vi, så kallade vuxna, skulle uppskatta om omgivningen satt och pratade om mig, som om jag inte var där.
Hur kan det då komma sig, att det är OK när det gäller barn?

Barn som är vana vid det , att bli omtalade över huvudet, hittar olika strategier att tackla det på.
En kommer med demmeti så fort den vuxne är klar och säger: -Att så, var det faktiskt inte, jag sa faktiskt........
En annan sjunker ihop försöker vara osynlig och säger medan berättelsen är i sin linda: -men , sluta snälla....

Men inte äns då tycks den "vuxne" lägga märke till barnet. Utan pratar på, som om den inte hör, och fortsätter glatt berättandet utan att äns ge barnet en blick.
Hela händelseförloppet avslutas gärna med ett gemensamt vuxenskratt.
Antingen för att det var så "gulligt".
-ursäkta!, men för vem? För vem är det bra, och för vem är det gulligt?
Eller för att det kanske är så, att andra upplever det pinsamt och skrattar för att inte behöva minnas sin egen "bortgjordhet" som barn.

Hur gör du?
Vad känner du när andra gör så mot sina närstående barn?

Är det så här skammen blir till en boja, vi blir fega, och senare i livet inte vågar?
För tänk om vi gör bort oss.?
Barnet förstår inte ironi, eller att först få skäll för något och sedan när det berättas bli skrattad åt.
 
Så min uppmaning blir: Skratta mycket och gärna med andra människor av olika ålder och kön, OCH försök att skratta MED, inte ÅT dem.